Inte något av det där finns ju längre
Och så en dag är allt annorlunda. Ibland känns det så, som att man vaknar upp till något helt nytt. Som morgonen efter ett val, eller när en gruva slagit igen. Eller när den öppnat upp på nytt. Som att en skiljelinje uppstått mellan det förgångna och det nu där vi står och blickar tillbaka.
Den här alldeles nya tidskriftens första tema utgår från den platsen, där det som fanns inte längre är, en minnets plats. Eller, som före detta gruvarbeterskan Göta Karlsson uttrycker saken: ”inte något av det där finns ju [längre]”. Det handlar alltså om det som med tiden går oss förlorat. En granne som flyttat, en plats som bara existerar i minnet, ett barn som vuxit upp och blivit stor.
Författaren och poeten Ocean Vuong skriver i sin bok En stund är vi vackra på jorden om att det vietnamesiska ordet för minne – nhó– är detsamma som ordet för saknad. Att minnas är att sakna. De två begreppen är oskiljaktiga.
Att utgå från Ställberg med omnejd är att stundtals umgås med det förflutna, och med saknaden: överallt påminner landskapet om en annan tid i form av gruvindustrins på många håll förfallna byggnader. Det är väldigt lätt, i glesbygden i allmänhet och i Bergslagen i synnerhet, att hänfalla åt nostalgin, åt saknaden. Längta tillbaka till en tid när lanthandlarna, gruvorna och byskolorna var öppna och befolkningen tiodubblad mot vad den är idag.
Även grekiskan kan vara behjälplig för att förstå minnet – där är motsatsen till ordet sanning, aletheia, inte lögn, utan glömska, lethe. Sanningen är alltså det som blir ihågkommet. Därför är också minnet bedrägligt. Det som blir ihågkommet kan försvinna och återerövras, förändras och manipuleras, och ofta går det den rådande maktens ärenden. Inte minst idag har minnet och glömskan visat sig högst effektiva som politiska verktyg, för att tvätta bort obekväma delar av historien, och för att måla upp en enhetlig bild av ett land, som egentligen aldrig funnits, och på så vis också ursäkta vissa kroppars uteslutning ur samhällsgemenskapen.
Därför blir minnet allt viktigare att tala om, och särskilt dess olika variationer. Genom att foga fler och fler berättelser till historien kanske vi kan närma oss aletheia, sanningen, det vi minns gemensamt, i ett slags motberättelser.
Detta första nummer är ett blygsamt sådant försök. Vi har samlat bilder och texter från nära och från långt ifrån, från förr och från nu. I utdrag från intervjuer med traktens invånare minns Göta och Harry sitt arbete i Ställbergsbolagen, och Deema sin barndoms dadlar i Saudiarabien. Hans Erikssons bilder från 1977 är ett viktigt dokument från tiden
innan gruvan slog igen och bygden förändrades för alltid. Vi har också fått låna några av Iman Mohammeds texter, ett utdrag från hennes senaste diktbok Minnen av infraröd. Här finns kriget som ett ramverk i ett minnesarbete, där erfarenheten av förlust och våld hela tiden läcker in.
Sammantaget är vårt första nummer ett litet utsnitt av vår gemensamma historia, om inte annat för att bidra till minnets många berättelser, när allt starkare krafter vill få det till en enda.
Redaktionen, Ställberg, september 2022