”En till Churchill och två till Hitler”
Jag är en del av det universum som universum vredgas över, en del av den jord som jorden skäms över, en stackars människa mot vilken andra människor inte kan upprätthålla sin neutralitet.
Dikten är skriven av den palestinsk-saudiske poeten Ashraf Fayadh, den första han skrev under sitt åttaåriga fängelsestraff för avfällighet från islam i Saudiarabien. Att ”upprätthålla sin neutralitet” är i Fayadhs dikt en omöjlig position inför den andra människans lidande.
I slutet av oktober 2023 lade Sverige ned sin röst i omröstningen om omedelbart eldupphör i Gaza i FN:s generalförsamling. Sedan dess har vittnesrapporterna, bilderna och videoupptagningarna fortsatt att strömma in från historiens mest väldokumenterade folkmord. Det förment neutrala i den svenska regeringens hållning i omröstningen (att inte rösta för på grund av att förslaget saknade ett tillräckligt tydligt fördömande av Hamas terrorattack 7 oktober) ekar bekant i historien.
Neutralitet var enligt Svenska Akademiens ordbok förr även synonymt med likgiltighet och liknöjdhet. I fråga om förhållande under krig däremot rör det sig förstås om ”att anses icke taga parti för någondera av de krigande”. Det har länge suttit som ett emblem vid den svenska nationens bröst: ett neutralt land, ett neutralt samvete.
2024, med ett försvar i upprustning, en pågående militarisering, höjda försvarsanlag och rekordvinster för den svenska vapenindustrin är det lilla tunna höljet av så kallad neutralitet borta med vinden. Framförallt innebär inträdet i Nato och DCA-avtalet med USA ett historiskt frånträde från den svenska neutralitetspolitiken. Just därför är det här, i den ständigt omöjliga positionen neutral, som vi vill utgå från i detta nummer. För medan samtiden framstår brutal och akut står också historien och flåsar oss i nacken.
”En till Churchill och två till Hitler”, sade den numera bortgångne gruvarbetaren Harry Åkerström till oss på Ställbergs gruva i en intervju 2013, då han berättade om var järnmalmen från Ställbergs gruva tog vägen på 1940-talet. Både innan och efter andra världskriget har Bergslagen varit ett centrum för den svenska vapenproduktionen. Trots att järnmalmsgruvorna sedan länge blivit ruiner är det inte långt till varken Bofors (idag BAE Systems, som tillverkar luftvärnskanoner, ammunition och granater), Saab Dynamics (som bland annat gör granatgeväret Carl-Gustaf) i Karlskoga eller Nammo i Lindesberg (ammunition, raketmotorer, pyrotekniska produkter).
När den tyske dramatikern Bertolt Brecht, på landsflykt i först Danmark och sedan Sverige, 1939 skrev den slapstick-artade enaktaren Vad kostar järnet? så riktade han på ett föga förtäckt vis strålkastaren mot den svenska eftergiftspolitiken med Nazityskland, där järnhandeln var det som kanske allra bäst speglade den svenska neutralitetens paradoxala natur.
Detta nummer av NON är både ett samarbete, en återpublicering och ett första tryck. 2021 skrev forskningsgruppen Agentur rapporten ”Vad kostar järnet? ” En rapport från Agentur till Lulu-journalens åttonde nummer (red. Jörgen Gassilewski), en publikation som gavs ut i samband med Luleåbiennalen 2018-2021. 2020 hade biennalen titeln Tiden på jorden / Time on Earth och tematiserade realismen som begrepp och konstnärlig ism, med dess gestaltade verkligheter och overkligheter. I Lulu-journalen Nr. 8 samlades ett flertal texter med utgångspunkt i Brechts pjäs och publicerades digitalt januari 2021. NON trycker nu delar av Lulu-journalen Nr. 8 för att aktualisera dessa texter på nytt. Vi har, utöver sidnumreringen och ett enstaka korrekturfel, låtit bli att ändra såväl formen (av Aron Kullander-Östling och Stina Löfgren) som innehållet i publikationen. Att formmässigt kapsla in texterna i ett samtida omslag låter dessa tidsligheter mötas, vilket kastar ljus på i vilken hastighet avgörande förändringar i fråga om den svenska neutralitetspolitiken har genomdrivits, utan folklig inblandning i processen. Kriget i Ukraina, folkmordet i Palestina, militärkuppen i Myanmar och det fortsatta våldet mot civila i Etiopien, Jemen och Sydsudan är ytterligare exempel på vad som ägt rum i världspolitiken sedan 2021. 2023 uppgick den svenska exporten av krigsmateriel till drygt 18 miljarder, en ökning med 18 procent i jämförelse med 2022. I det ingår en kraftigt ökad export till Israel, där Försvarets materielverk också har ingått ett omfattande avtal med israeliska vapenföretaget Elbit Systems Sweden. I februari i år rapporterade försvarskoncernen Saab ett kursrekord på sin kvartalsrörelsevinst på 1,4 miljarder kronor.
”Att de stora affärerna under krigen inte sköts av småfolket. Att kriget, som är affärernas fortsättning med andra medel, gör de mänskliga förtjänsterna dödliga, även för deras ägare. Att det därför måste bekämpas.”
Citatet är hämtat ur Berliner Ensembles publikation Theaterarbeit, ett samlingsverk över deras konstnärliga produktion 1949-1967, men återfinns även i Elof Hellströms och Samuel Richters text Läsanteckningar om en pjäs i detta nummer, där de vidare reflekterar över hur kapitalet med sin marknadslogik likställt bostäder och sjukhus med pansarvagnar och bombplan, gjort dem utbytbara med varann. För marknaden är kriget alltid en affärsmöjlighet, ett evigt pågående business as usual, där lojaliteter kan skifta, slavarbete användas och pengar skänkas till vansinniga diktatorer utan att företaget tar någon vidare skada av det – som att Opel, Krupp, IG Farben och Siemens är inbäddade i neutralitetens mjuka samvetsfrihet och därmed kan bestå över tid (ett fåtal ur IG Farbens ledning dömdes visserligen i Nürnberg, men samtliga benådades och friades i förtid. Även Alfried Krupp dömdes men släpptes efter tre år).
Ja, sådan är den, realiteten. I Jörgen Gassilewskis text Vad kostar realismen? i detta nummer reflekterar han över realismens tradition av att ”med konstnärliga medel sätta sig i förbindelse med de verkliga produktionsförhållandena och bytesvärdets reella konsekvenser, på en individuell såväl som på en samhällelig och universell nivå. För en realist är det självklart att allting kostar och att allt på en avgörande nivå är utbytbart”, som han inleder sin text. För att undersöka konstnärens och författarens möjlighet (och omöjlighet) att ta sig an realismen redogör Gassilewski för delar av den tyskspråkiga så kallade ”realismstriden” som pågick under förra seklet, för att med denna som bakgrund också ställa frågor till samtidens konstfält och dess relation till realismen.
I Emma Kihls Begreppet ”neutralitet” och några noteringar om svensk neutralitetspolitik kring andra världskrigets inledning (som ju är skriven tre år innan Sverige officiellt gav upp sin alliansfrihet för Nato) föreslår hon en förståelse av neutraliteten utifrån belgiske filosofen Isabelle Stengers horisont. ”Att bemöta en situation neutralt, och då inte från en rationell objektiv position, är ett av de mest riskfyllda försöken eftersom det innebär ett inneboende praktiskt åtagande.”, som Kihl skriver, och redogör därefter för Sveriges relation med Tyskland under andra världskriget, en neutralitet som står i direkt förbindelse med produktionen av den åtråvärda järnmalmen. ”Att vara neutral är att bejaka fördröjning utan uttalad lojalitet”, skriver Kihl. Det neutrala har varit ett effektivt verktyg för att osynliggöra den svenska historiens lojaliteter med pengar och vapen, en tystnad kuvad under föreställningen om västvärldens suveränitet i krig mot det så kallade barbariet. En affärstransaktion som kunnat pågå alldeles oavsett kostnaderna i mänskligt lidande. Men oavsett de revor man så lätt kan slita upp i historien om den svenska tigern så har det neutrala nu definitivt nått sitt slut. Vad som väntar i framtidens allianser återstår att se.
Redaktionen, Ställbergs gruva, augusti 2024