Där vi stannar, dit vi ska
Louis De Geer, kallad den svenska industrins fader, var här. 1628 finansierade han en första koppargruva i Kopparberg, och så blev Ljusnarsberg en gruvkommun. 350 år senare präglas platsen, och dess sociala och politiska livsbetingelser, fortfarande av De Geers gruvor.
I NON nummer 3-4 (som blev ett dubbelnummer till följd av temats expansiva karaktär) tar vi oss an platsen, och platsens oundgängliga relationer till andra platser. Vi tar avstamp i det före detta gruvsamhället Ställberg där den samhällsbärande auktoriteten – i det här fallet gruvan – försvunnit och på så vis radikalt förändrat förutsättningarna för de som lever där.
Vad är ett gruvsamhälle, utan sin gruva? De orter som uppstått runt en industri är ofta gamla, men ofta också sköra. När arbetsgivaren lämnar samhället sjunker befolkningsstatistiken och arbetslösheten stiger.
Samtidigt pågår ju platsen alldeles oavsett om den är del i den globala marknaden eller inte. Ett myller av aktivitet präglar kommunen: syjuntor, språkcaféer och föreningsmöten, skogar som brusar, ängar som fortsätter att slåttras, barn som föds, hjortron som plockas på myrarna, berg som blånar i horisonten och dörrar till konditorier som fortsätter att öppnas. Platsen blir till för sig själv hela tiden, av de varelser som befolkar den.
Därför blir frågeställningen om platsen ofrånkomligt också en fråga om berättelsen om platsen. Vem är det som äger narrativet? Vad är det för plats, och enligt vem? Vem är det som bestämmer när platsen ska upphöra att vara det den en gång var? Vilka ekonomiska och politiska intressen pekar ut centrum och periferi?
I detta nummer av NON lyssnar vi till några av platsernas motberättelser. I Carl Oscar Sjögrens presentation av sitt pågående arbete kring verket terra amator följer han hur historien om Ljusnarsbergs kommun förgrenar sig in i hela mänsklighetens historia, från världens äldsta funna konstverk, industrimannen Louis De Geer och den svenska slavhandeln till dagens kapitalansamlingar och gruvprospekteringar. Jonas Asp reflekterar över stad, land och nostalgi i sin essä Söta staden farväl och Agri Ismaïl berättar om den kurdiska staden Slemani, vars namn hela tiden skiftar eller helt raderas ut. Masha Taavoniku vandrar runt i en hembygd som till följd av LKABS gruvbrytning rasar ned i en grop och Matilda Lilja skildrar ett mytiskt landskap där höghus möter skog i ett utdrag av hennes romanmanus. Judith Kiros flätar svensk samtidspolitik med den tigriyanska ashendafestivalen, Sanna Samuelsson betraktar det växande slyet vid Ställbergs gruva och konstgruppen Norrakollektivet försöker förstå industrins enorma storlek och landskapets oändliga skönhet nära det ständigt expanderande koppardagbrottet Aitik utanför Gällivare. Vi publicerar också ny poesi av Adam Westman, och gammal poesi av Bergslagspoeten Dan Andersson.
Till numret följer också en affisch av Maryam Fanni, ett montage av kartböckernas hav – som ofta betraktas som icke-platser – tillägnat den uttorkade floden Zayande-rud i Iran.
Från arkivet på Ställbergs gruva ges också utdrag ur anonyma intervjuer med ortsbor i Ställberg genomförda 2012. Dessa ingick i publikationen F.d gruvsamhälle och var en del av det researcharbete som The non existent Center gjorde de första åren vid gruvan. Vi publicerar också utdrag från kartor som var en del av det poetisk-dokumentära allkonstverket 2070: Atlas – från slumrande materia till kommunen.
”Mellan mig och mig själv finns jorden”, skrev den franska geografen Jean-Marc Besse. Platsen kan visserligen inte fly maktanspråken, konflikterna eller resursutvinningen. Men den kan inte heller fly den levda erfarenheten, jaget och viet, kan inte undgå att härbärgera människornas kroppar, som i sin tur härbärgerar oändliga antal minnen, relationer, historier och drömmar. Platserna omgärdar livet, liksom livet omgärdar platserna: de vi är ifrån, som blir kvar i oss, dit vi återvänder, där vi stannar, dit vi ska.
Redaktionen
Ställberg, september 2023