Då, under tiden, efteråt
— Låt oss icke gräva i det förgångna,
säger någon,
— kanske, kanske har de som bott här
gått mot något större och ljusare —!
— ja — nej —
Josef Kjellgren, Occident (1933)
Under den initiala planeringen av det här numret föreställde vi oss i första hand ruinen som en minnets symbol, en behållare för historia och glömska. Inte minst på grund av den plats vi verkar på, en förfallen järnmalmsgruva i Bergslagen vars gruvlave i betong bara är en av många industriella lämningar som reser sig bland skogarna och bergen. De står som överväxta monument över basindustrins forna glansdagar, och deras skugga faller ofta tung över samhällena som omgärdar dem. Där har kapitalet, dels i sin utvinning av naturresurser och dels i sin rörelse härifrån i och med 70-talets omfattande nedläggningar av industrierna, utarmat – eller, om så vill, ruinerat – landskapet. Kvar blev dessa oftast tomma skal efter järnmalms- och koppargruvor, pappersbruk och stålverk, för de efterlevande att vara nostalgiska över, försöka uttolka eller sörja för. Mot bakgrund av landsbygdens avfolkning, en alltmer urholkad välfärd och generellt växande klassklyftor tycks dessa avteckna sig allt tydligare. Samtidigt, tyckte vi, att ruinen också fungerade som en symbol för det förhärskande narrativ som finns om dessa platser – landsbygden i allmänhet och Bergslagen i synnerhet är starkt präglade av berättelsen om att vara något lämnat, ett historiskt föremål som är möjligt att besöka men inte att leva i – utan hänsyn till det myller av föreningar, initiativ, människor och samlingar som pågår här och på liknande platser.
Under hösten och vintern har dock ruinen som en i högsta grad pågående ödeläggelse blivit smärtsamt synlig och verklig. Israels krig och krigsförbrytelser i Palestina har skapat ett land i ruiner med massvält, tiotusentals döda och sönderbombade sjukhus, hem och skolor. “Det kommer inte att finnas ett Gaza att återvända till”, som Tariq Kenney-Shawa, på den palestinska tankesmedjan Al-Shabaka, sade i december 2023. Denna förståelse för ruinen, som en fortlöpande, total utplåning och därför vansinnig, brutal och obegriplig, blev omöjlig att kringgå i arbetet med tematiken. I detta nummer av NON medverkar Samih al-Qasim (1939-2014), palestinier, drus och israelisk medborgare som betecknas som en av Palestinas mest framträdande poeter. Strax innan sin död berättade al-Qasim för en journalist i Middle East Eye att det inte spelade någon roll om någon skulle minnas hans dikter, så länge det palestinska folket fick leva i fred och frihet. Hans dikt Aska illustrerar hur ett yttre landskap av ruiner till slut även speglas i det inre, hur ruinen också äter sig in i blickarna, kyssarna och orden.
Men tanken om ruinen som ett rörligt landskap i vilket vi befinner oss och som hela tiden gör nya landvinningar, går att förstå på flera sätt. Det synliggör hur vi står mitt i förfallet, mitt i förlusten av jorden som vi känner den, av platserna vi minns eller snart har glömt, av butikerna som stängt, vintrarna som inte är desamma eller biografen som blev ett köpcentrum. I skogen, eller granplantagen kanske hellre, planteras träden för att huggas ned. När markberedaren gått fram återstår bara den ut- och invända jorden, stubbarna med rötterna spretande mot himlen, en förvrängd och förbrukad jordplätt. På så vis blir ruinen en återkommande del av ett evigt återuppstående industrilandskap.
Ruinen, utifrån denna förståelse, är då inte längre ett kärl för minnet, utan kan fungera som ett filter för att synliggöra pågående processer i samtiden, pådrivna av starka ekonomiska krafter. Det är inte minst påtagligt i designern och arkitekten Katharina Thurows presentation av sitt arbete Att bygga en ruin i detta nummer. Den undersöker hur byggindustrin och de material den förbrukar genom sin korta livslängd och sina förfärliga mängder av dumpat avfall skapar en livsmiljö som är en ruin redan under tiden den byggs, och hur dessa kläs om till föremål för åtråvärd konsumtion i den eviga cirkulation som är vårt rådande samhällssystem.
Även i den estniska arkitekturhistorikern Maroš Krivýs text Det smarta och förfallna återfinns dessa spår, dock i annan form. Här är det snarare en fråga om hur de postindustriella landskapen används för att sälja in idén om ”den smarta staden”, där ruinen blir ett politiskt verktyg för att omvandla den urbana miljön för att tjäna en nyliberal maktelits dröm om att göra allt till mätbar data, och på samma gång ta avstånd från det ”dumma”, sovjetiska industrisamhälle som så definitivt gått i graven. Krivý tar fasta på de arkitektoniska val som gjorts, eller snarare inte har gjorts, för att på rostiga och till synes fallfärdiga fasader kunna kontrastera det nya mot det gamla.
Numret avslutas dock i en annan riktning. För ruinen i egenskap av ett urholkat skal för en verksamhet som försvunnit, vilket Maroš Krivý synliggör, kan också fungera som ett tabula rasa, en väldig projektionsyta för nya drömmar om möjliga framtider. Den omformuleringen av det övergivna behöver varken vilja täcka över historien eller stå i maktens tjänst. NON nummer fem avslutas med ett utdrag ur ett panelsamtal som hölls på Ställbergs gruva i september 2023 under rubriken Att återta det gemensamma som handlar om Folkets hus i Kopparberg, som byggdes 1924 men som idag står och förfaller. Där har föreningar, privatpersoner och företag med stöd av kommunen gått samman för att, som snickaren Karl-Lucas Mercke uttrycker saken: “få tillbaka Folkets hus som det ska vara”, restaurera det och återta det som en samlingslokal för Kopparbergs invånare och föreningsliv.
Detta kollektiva arbete visar inte bara på ett aktivt lokalsamhälle på en plats som ofta beskrivs som utdöende, utan också att den symbol som betecknar dessa samhällen – ruinen – kan erövras på det gemensammas vägnar. Ruinen pekar då både bakåt mot historien och framåt mot det levande, bär vittne om ett lämnande, men härbärgerar också möjligheten till ett efteråt, ett återtagande, där nya berättelser kan ta plats och nya former för organisering och gemensamhet kan upprättas.
Redaktionen