Regler kring avverkning och andra (naturvårdsliga) restriktioner
Det är en tunn liten skorpa som livet utspelar sig på. Den sträcker sig på vissa platser bara fem kilometer ned, innan den enorma plastiska manteln som täcker jordens flytande, varma kärna tar vid. Matjorden, det allra översta lagret på några få decimeter där maskarna, svamparna och andra nedbrytande organismer knölar omkring under ytan, utgör mänsklighetens hela livsvillkor, är grunden för vår civilisation. Marken, jorden, skorpan. Under mullen finns våra tidigare lager av historia, djupt begravda fossiler från andra epoker.
Hur vi vandrar runt på detta tunna lilla skikt, helt beroende av vad som kommer ur det, är en avslöjande spegling av livets bräcklighet. Inte minst för att vår hantering av och omsorg om detta skikt också på så vis blir synlig.
Industrialiseringen av jordbruket, konstgödseln, bekämpningsmedlen, homogeniseringen av landskapet och grödorna, matjordslagren som blåser iväg över industriernas öppna fält eller regnar bort och rinner ned i diken, åar och älvar, förgiftar vatten och fiskar. Vi bänder landskapet, förflyttar enorma massor av resurser, ut vinner, spränger, bygger dammar, skövlar och drar gränser tvärs igenom bergskedjor, skogar, byar och människors och djurs färdvägar. Som ytterligare ett stratum till jordlagren under oss för vi in jorden och det levande i administrativa enheter, omsorgsfullt uppritade på kartor och katalogiserade i register, benämner och glömmer, skapar och registrerar. Jorden – i ordets dubbla bemärkelse – är, precis som våtservetter, golfbanor och obligationer, en mätbar ekonomisk resurs.
Samtidigt tycks vi envist genom mänsklighetens historia fortsätta att ägna oss åt högst omätbara aktiviteter i relation till marken som omger oss. Vi plockar och samlar i skogarna, vi låter händerna sjunka ned i sanden, vi återvänder till hjortronmyrar som mormödrar pekat ut, sörjer kalavverkningarna och de utrotade arterna, låter kroppen sjunka ned under den svala vattenytan. Jorden och allt som kommer ur den är så hopplöst sammantvinnad med oss som lever av den att de regelverk som makten ständigt upprättar för att kontrollera människans relation till marken alltid blir en form av våld.
Det är i denna skärningspunkt – mellan makten och det levande, mellan å ena sidan staten, administrationen, regelverket, modernitetens strävan efter det rationella och begripliga, kapitalismen och ekonomin och å andra sidan den levda erfarenheten, den muntliga traditionen, ett stillsamt strövande längs med stigen – som NON nummer 6 (och även Ställbergs gruvas utställning 2024) har sin utgångspunkt.
Sanna Samuelsson diktar i publikationens inledning om hur bruket sätter landskapet i rörelse, – Jordarten masar sig över klippans kant – något som går som en röd tråd genom numrets samtliga bidrag. Dan Jönsson reflekterar i sin essä Stanna upp ett tag och ät lite jord över det mänskliga livet på och av jorden – ”Åkern, graven. Mellan två sår i marken utspelar sig den civiliserade människans liv”, som han skriver. Inas Halabi och Jumana Manna, som båda också är medverkande konstnärer vid Ställbergs gruvas utställning 2024, skriver texter som undersöker olika delar av hur den israeliska staten använt och använder naturvård som förevändning för att driva bort palestinier från marken, bruket och insamlandet av växter. Anja Bergdahl medverkar även med ett ljudverk, här presenterad som QR-kod, som utgår från hur landskapet i Bergslagen historiskt har formats och fortsätter att formas av både händer och maskiner. Skrivarlaget Mismar bidrar i detta nummer med texten Hålet efter dig, som redogör för de många spår kolonialismen och kapitalismen har lämnat i marken i framförallt Sverige norr om Dalälven, och reflekterar över den föreställda dikotomin mellan människa och natur via begrepp som allmänningar, avvittringar, betesmarker och privatiseringen av utmarken. I numret finns även en essä av Åsa Sonjasdotter, som också medverkar vid Ställbergs gruvas utställning, som utgår från hennes verk Cultivating Abundance. Denna berättar om hur monokulturodlingen i Sverige växte fram som en raslära om växter, parallell med dåtidens fascistiska idéer om renhet, påhejad av en internationell fröindustri. Inom ramarna för denna text, och detta verk, gestaltas också ett motstånd mot monokulturodlingen i form av utsädesföreningen Allkorn.
Sammantaget försöker detta nummer göra anspråk på att berätta om de långa bågarna i civilisationens historia. Det tycks vara en återkommande glömska i samtiden, att konflikterna om jorden endast pågår här och nu, separerade från dåtiden. Men alla de platser som här blir synliga – från Israel och Palestina, till övre Norrland, Bergslagen och Skåne – har alla varit präglade av krig, konflikt, kolonialism och maktens olika strategier för att göra anspråk på marken. Vår relation till jorden, grödorna, åkrarna och skogen är detta till trots inte bara ett arkeologiskt objekt, oaktat den alienering som präglar västvärldens relation till mat- och elproduktion. Förhoppningen är att detta nummer ska synliggöra civilisationens oerhörda avhängighet av jorden. Att detta sköra system som är våra moderna samhällen vilar på ett fåtal decimeter jord. En jordmån ur vilken livet kommer, som kan berätta något för oss om historier ovanpå historier, om maktanspråk och konflikter, om omsorger och förluster, om tradition och om motstånd.
Redaktionen, Ställberg, maj 2024.