Vid någon tidpunkt i historien var allt omkring oss obygd
”Bolagens polyparmar äro långa och starka!”
Kata Dalström, Blad ur de lagliga stöldernas historia, 1914.
Odugliga mossar, bergens norrsidor, oländig skog och stenig terräng. Mellan byarnas detaljerade små avbildningar av hus, kyrkor och hyttor, inägor, ängar och åkrar målade i färg, breder omålade ytor och tomma fält ut sig, där enstaka träd och noteringar är nedplitade. Längs med kanterna i de senaste århundradenas kartor, som här och var finns avbildade i detta nummer, löper allmänningar, byägor, utmark och obygd som tomrum av obrukad mark, marginaler av ett gemensamt ingenmansland. Lägger man dessa intill dagens fastighetskartor från Lantmäteriet, där siffror, beteckningar och raka linjer delar upp markerna in på millimetern är obygden, det icke-ägda och därför också det gemensamma, utraderad. Den landsbygd vi ser idag – präglad av ett industrialiserat jordbruk, ensamma små gårdar längs byvägarna och allt färre ytor att samlas på – är så slående olik den som fanns för några sekel sedan att det har varit svårt att orientera sig fram i de historiska kartor vi har haft framför oss.
I detta nummer av NON, OBYGDEN eller en allmänning någonstans mellan hörnpunkternas koordinater, vill vi undersöka var obygden egentligen tog vägen, vilka intressen som tjänat på dess utplåning och hur statligt subventionerade processer som skiften, avvittringar, förflyttningar och fördrivning genomgående förändrat landskapet till förmån för ägandet, resursutvinningen och ackumulationen.
Obygden, ingenmanslandet, terra nullius, har genom århundraden varit en utomordentligt effektiv princip för kolonisatörer att göra anspråk på land som endast brukas och bebos av icke-bofasta befolkningsgrupper. I Sverige gjordes det redan på 1500-talet, då Gustav Vasa hävdade att ”obygde” ägor hörde ”Gud, oss och Swerigis Crone till, och ingen annen”, och lade med detta beslag på all mark som inte var ägd. Det skulle dock dröja lite innan kronan på riktigt materialiserade sina anspråk – betraktar man det tidigmoderna Sveriges kartor framstår de som ett lapptäcke av gemensamheter som inte ägs av någon enskild: allmänningarna, utmarkerna och byskogarna täcker stora delar av landet. Många av dem ägdes av kronan, kyrkan, bruken och de markägande bönderna men de brukades trots det i stor utsträckning som gemensam mark. Det plockades för föda, höggs för ved, fiskades och röjdes för att låta kreaturen beta på naturängarna och under försommaren vandrade man ut i skogarna med boskapet till de avlägset belägna fäbodarna. Närmast till utmarkerna hade oftast backstugusittare och fattighjon, som även de i viss utsträckning fi ck bruka dessa gemensamma resurser. Innanför grindarna och gärdesgårdarna som omgärdade åkrar, gårdar och ängar var även byarna kollektivt organiserade. Husen låg i kluster tätt intill varann och tegarna var efter åratal av arvskiften smala små jordremsor, som låg huller om buller tätt intill grannens. Systemet med tegar krävde på grund av dess utformning att jorden brukades gemensamt, att man sådde och skördade tillsammans med varandra. Skiftesreformerna under 1700- och 1800-talen förändrade dock denna bystruktur radikalt. All mark kartlades, delades upp och värderades. De smala tegarna slogs samman till enhetlig åkerjord och delades ut till de markägande. På flera håll flyttades upp till ut till en tredjedel av gårdarna ut från den tidigare bykärnan för att ligga i anslutning till den nya jordbruksmarken.
Skiftesreformerna under 1700- och 1800-talen förändrade dock denna bystruktur radikalt. All mark kartlades, delades upp och värderades. De smala tegarna slogs samman till enhetlig åkerjord och delades ut till de markägande. På flera håll flyttades upp till en tredjedel av gårdarna ut från den tidigare bykärnan för att ligga i anslutning till den nya jordbruksmarken. Jordbruket effektiviserades, transportsträckorna till markerna blev kortare, byarna upplöstes från sin tidigare täta bebyggelse och byborna var inte längre beroende av varandra för bruket av marken. De som inte ägde jord hade heller inga rättigheter i skiftena, marken vid torp och backstugor kunde tas i anspråk av utflyttade gårdar. På så vis innebar skiftesreformerna, tillsammans med 1800-talets stora befolkningsökning, också en enorm ökning av landsbygdens egendomslösa arbetarklass, som i och med den växande industrin i hög utsträckning kom att flytta in till städerna och bli arbetare i fabrikerna.
1800-talets laga skifte var ett statligt ingrepp för att effektivisera jordbruket, det kom ovanifrån och krävde bara en markägare i varje by för att ett skifte skulle komma till stånd, oavsett vad de andra byborna tyckte om saken. Efter skiftesreformen i Dal i Dalsland, initierad av säteriägare, bröt några bönder sönder nya inhägnader och släppte ut sina kreatur för att beta fritt över det som tills nyligen varit en allmänning. Säteriägarna svarade genom att ta fram bössorna och driva ut bönderna ur den nyligen privatiserade skogen. Kort därefter påbörjade säteriägarna en storskalig ullproduktion, där de renrasiga fåren krävde stora, enskilda inhägnade betesmarker som kunde skilja dem från böndernas lantraser. På så vis bäddade skiftesreformerna för industrialiseringen av jordbruket – markinnehavet koncentrerades till ett fåtal storbönder som med sina större marker också kunde få överskott på sitt jordbruk och därmed också ett växande kapital – som ett slags agrarkapitalistisk startpunkt.
Men det var inte bara byarna som förändrades med laga skifte – även skogen, utmarkerna och allmänningarna blev på många håll i landet föremål för en nästintill fullständig privatisering där de tidigare samfälligheterna av oländig terräng och myrmark uppgick i det privata ägandet. Och det var i sin tur bara del i en långt mer omfattande process som redan hunnit beslagta stora delar av obygden och det allmänna. Kronan hade länge ägnat sig åt att expropriera allmänningsskogar, skapa kronoallmänningar och rekognitionsskogar (som kronan tilldelade bruken) och skulle senare genom avvittringar säkra obegränsad äganderätt till enorma areal skogsmark (vilket skrivarlaget Mismar beskrivit närmare i sin text Hålet efter dig i NON Nr 6).
Dessa beslag löper parallellt med i vilken utsträckning marken betraktades som handelsvara, något som inte minst blir synligt i skogarna omkring oss. I Bergslagen blev så kallade skogsfinnar under 1500-talets slut erbjudna att bosätta sig för sex skattefria år, för att kronan på sikt skulle få in fler skattebetalare. När bergsbruket tog fart under 1600-talet hade skogen i form av träkol blivit en handelsvara, den expansiva järnindustrin var helt beroende av utmarkernas resurser – och skogsfinnarnas svedjebruk innebar en konkurrens om marken. Svedjebruk förbjöds, många skogsfinnar fördrevs eller tvingades arbeta som kolare åt bruken.
Under samma tid som järnbruket var som mest centralt för landets ekonomi privatiserades skogarna i Bergslagen i allt högre takt, och långt tidigare än på många andra håll i landet. I kartorna från 1700-talet trängs byarnas skogar med brukens ägor, eller med de rekognitionsskogar som kronan skänkte till bruken för att svara mot deras stora efterfrågan på utmarkernas kol och vattenkraft. Något sekel senare var det istället norra Sverige, med sina enorma virkestillgångar, som betraktades som det stora ”framtidslandet”, samtidigt som ägandet av marken bit för bit upptogs av staten och bolagen.
Dessa processer har lämnat synliga spår i de svenska skogarna. Det som en gång var brukens skogar har uppgått i privata skogsbolag som Stora Enso och kronans marker har blivit Sveaskog. De små resterna av allmänningar som finns kvar består mest av samfälligheter som sandtag och vägar. Det går att läsa historien om obygden som en historia om hur allmänna ytor, gemensamma praktiker och organiska sociala strukturer fördrivits till förmån för en framväxande kapitalism. Även om arbetarrörelsen på den svenska landsbygden var både uthållig och framgångsrik i sin strävan efter att bygga sina egna platser och hus så står vi idag i en samtid där även dessa till stor del är försvunna.
I arbetet med det här numret har vi umgåtts mycket med kartor. Zoomat in på små rosa områden av samfälligheter som myrmarker, dammskötor, kvarnplatser och byvägar, betraktat de stora bruksskogarna, skummat igenom lantmätarnas förteckningar från laga skifte. Kartorna är förstås vanskliga som berättelser om platser – de tjänade bruken, kronan och ägarna snarare än folkets liv och praktiker – men lägger man dem intill varandra blir berättelsen om statens och bolagens ”polyparmar” högst synlig. I numret återfinns även en rad kartor från SGU och Lantmäteriet, där mineralfyndigheter, magnetiska fält och berggrundens sammansättning finns angivna för att ge underlag för prospektering. Även om all obygd idag är ägd mark så tycks det alltid finnas nya strategier för att tränga undan folk och fä till förmån för ny kapitalackumulation.
Numret inleds med en atlas över den kommun vi befinner oss i, Ljusnarsberg, som var del i arbetet med föreställningen Den fullständiga berättelsen om Ljusnarsbergs kommun och resten av världen och tecknar en motkartografi över vad den förhärskande blicken ofta beskriver som en obygd, en icke-plats, en döende avfolkningskommun i mellersta Sverige. David Väyrynen bidrar med dikten Vi begrep vad stora felet var och det var själva ägandet som är del av ett arbete med en bok och en väckelseföreställning om en grupp människor som lämnat norrbottniska städer för att bryta med tillväxtsamhället. Anja Bergdahls prosalyriska LJUSNARSBERG STÄLLBERGET 6:7 följer den bit mark som Ställbergs gruva är belägen på genom tidsepokerna, från en tid då allt var obygd, till samtidens jakt på mineraler.
Athena Farrokhzads dikt De som sår, som var del av ett ljudverk med samma namn som uppfördes i Rosengård i Malmö, har sin utgångspunkt i ett odlingsområde som hotas av stadsutvecklingsprojekt och förtätningar av staden. Dikten pekar mot hur undanträngningsstrategier verkar idag i vad som betraktas som urbana periferier. Numret avslutas med konstkooperativet och lantbruket Kultivators Post (r)evolutionary exercise nr. 4 som föreslår strategier för hur ett samhälle kan byggas upp efter en revolution, i linje med ekologiska och sociala principer. Sammantaget kan sägas att detta nummer speglar och fördjupar flera av de frågor som utforskades i NON Nr 6: Marken, om landskapet och brukandet, det gemensamma och det kapitalistiska, det rurala och det urbana. Kanske kan numret även peka mot frågor vi behöver ställa oss idag, där den gemensamma jorden så kraftigt är kringskuren av rovdriften på resurser. Om all mark är föremål för ägandet, var kan vi då samlas för att skapa andra, och nya, gemensamma rum?
Källor och vidare läsning:
Det inledande citatet av Kata Dalström är hämtat från skrivarlaget Mismars nypublicering av Blad ur de lagliga stöldernas historia, mismar.org, juli 2024.
Erik Hallberg, Havrefolket: Studier i befolknings- och marknadsutveckling på Dalboslätten 1770–1930 (Göteborg 2013)
Erik Hallberg och Lars Nyström, Den ursprungliga kapitalackumulationen på svensk botten? En pilotstudie om gränser i skog och mark 1600-1900, Historisk tidskrift 14:1, 2021.
Therese Safström, Skiftena förändrade Sverige, Släkthistoria. 29 mars 2017.
Redaktionen, Ställberg, september 2024.