Motspänstig, ful, genomsläpplig
”Myren var hans fiende, den han slaktade skovelvis, dag för dag. Det gällde att öppna myrens ådror, få dess sjuka vatten att strömma undan. Här skulle bli en gräsvall så hård att den bar häst och slåttermaskin.”
Sara Lidman, Hjortronlandet, 1955.
Rör man sig norrut från Ställbergs gruva, förbi byn uppe på åsen och in i skogen når man snart ett blött område. Tallarna är krokiga och små, marken upplyst av tranbär. Hjortronbladen retfullt utspridda – i år var ett värdelöst år för hjortron, måste ha kommit en skur där i mitten på juli när allt skulle avgöras – vinröda och gröna. I övrigt går myren den här tiden på året, och nästan alltid annars också, i en blekt gulbrun nyans. På båda sidor om detta blöta lilla stråk är kalhyggen och produktionsskog, men våtmarken däremellan ligger alldeles orörd. Sådana här fläckar finns överallt bland Bergslagens utbredda produktionsskogar. Myrarna, mossarna, träsken, sumpmarkerna och åarna, bäckarna och älvarna som rinner där emellan breder ut sig över nästan hela landet. Bildar sammantaget ett enormt nät som binder samman och koncentrerar vattenflöden, renar, suger åt sig och magasinerar. Några av mossarna bevarar dessutom våra föremål och förfäder i ett slags besynnerligt sedimentarkiv vi ännu inte vet den fulla omfattningen av. Då och då dyker de upp, bockstensmän och hallonflickor, som trots hundra- eller tusentals år nere i det syrefattiga, kalla och sura vattnet är väl bevarade.
De riktigt stora myrarna ser vid en första anblick ut som ett oöverskådligt slättlandskap, relativt ovanligt i det till stor del skogstäckta svenska landskapet. I samiskan är ordet för myr samma som hav, áhpe. Och tar man ett kliv från myrkantens fasta ljungtova ut på gungflyet blir man snart varse den till synes fasta markens förrädiska natur – myren suger illvilligt åt sig foten, som sjunker ned i dyn och blötan.
Trots att Sverige är ett av de länder som har flest våtmarker i världen har nästan en fjärdedel av dem försvunnit bara under det senaste seklet. Runt 15-20 procent av Sveriges yta täcktes av våtmarker under början av 1700-talet. Runt 80 procent av dem har påverkats sedan dess, ungefär tre miljoner hektar har helt försvunnit, framförallt på grund av utdikning för skogs- eller jordbruk. Skogarna häromkring, särskilt de som angränsar till myrar, är här och var genomkorsade av prydligt utgrävda gamla diken.
Under många hundra år var våtmarkerna del av den allmänt brukade utmarken, där till exempel fattiga och backstugusittare kunde låta sina djur beta i brist på bättre mark. Många nyttjades också för slåtter, men i övrigt har våtmarkerna till stor del stått orörda. Detta skulle dock komma att förändras. Under 1700- och 1800-talet innebar befolkningsökning, statens behov av högre skatteintäkter och den begynnande agrarkapitalismens krav på effektivisering, expandering och rationalisering av jordbruket att överheten fick syn på våtmarkerna som en outnyttjad resurs, möjlig att exploatera. Enorma, statligt subventionerade kampanjer för utdikning genomfördes där den som lovade dika ut mossar och myrar gavs bidrag och billiga lån. De småbrukare, torpare och egendomslösa som inte ägde någon mark hade inte något annat val än att bryta upp och arrendera. Utdikningen var dock främst ett överhetens projekt av storbönder och godsägare som ville expandera sina marker och kapitalister som ville spekulera i vinster på nyodlingarna. Torrläggningsprojektens förespråkare svepte dessutom in sina argument i en nationalistisk retorik om fosterlandets bästa. På Gotland var adelsmannen Lars Johan Hierta huvudfinansiär för att torrlägga ett par av öns största mossar, vilket bönderna protesterade mot. Projektet gick till slut i stöpet när det visade sig att ingen ville, eller kunde, köpa den dränerade våtmarken.
Parallellt med utdikningarna fanns bland läkare också idén om våtmarken som vattensjuk – man föreställde sig att det var ur myrarna och mossarna som miasman, den sjuka luften, steg – som spred smitta och febersjukdomar. Många läkare var själva drivande i utdikningar, som för dem utfördes med samma mål som en åderlåtning, för att få bort blockeringar och på så vis åtgärda det sjuka flödet.
Runt 2500 sjöar torrlades under denna period, och ännu fler sänktes, däribland landets fjärde största sjö Hjälmaren. Det tog dock tio år, kostade fyra miljoner och utfördes under protester från bland andra handelsmän, bönder och skeppare.
Trots att överheten med sådan bestämdhet ville tämja och torrlägga vatten och våtmark en gång för alla blev många av projekten i slutändan misslyckade. Kanske utgick deras önskan från den västerländska, dualistiska föreställningen om att allt ska vara möjligt att särskilja i motsatspar, och att det mellanting som våtmarken utgör av att vara varken vatten eller land, omöjligen kunde få förbli just det. Trots att många bönder och torpare så fort de satt spaden i marken blev varse våtmarkens oförmögenhet att kuvas för odling – den nyvunna odlingsmarken sjönk ofta ihop och på de allra flesta håll blev marken för varje år mer näringsfattig tills den till slut var omöjlig att få något ätbart att växa på – tog det betydligt längre tid för makthavarna att gå med på att denna natur inte lät sig tämjas.
Men ett fullkomligt misslyckande var det heller inte från den svenska statens sida, beroende på hur man ser på saken. 100 000 mil diken har grävts ut i Sverige och skogs- och jordbruket fick betydligt större arealer att odla på. Vad man dock inte visste då, men vet nu, är att våtmarkernas ”sjuka vatten” är en förutsättning för att binda kol. Om en torvmosse dikas ut syresätts torven, vilket innebär att enorma mängder koldioxid frigörs. Torrläggningen som genomförts under de senaste seklerna uppmätts stå för motsvarande 20 procent av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser, för varje år släpper dikad torvmark ut lika mycket som utsläppen för vägtrafiken. Många av våtmarkerna som är kvar hotas av ytterligare igenväxning på grund av vattenreglering, minskat bete och slåtter eller klimatförändringar.
I detta nummer av NON är första frågan i en intervju med konstnären och aktivisten Roxy Farhat, talesperson för rörelsen Återställ våtmarker: ”Varför prata om våtmarker nu?”, vilken kanske även bör ställas till oss. Hennes svar är också i viss utsträckning detsamma som vårt: att våtmarken, som fram till att rörelsens disruptiva aktioner på motorvägar, Vasalopp och melodifestivaler riktade strålkastarljuset mot dem, varit lite av en doldis. Medan skogen (som visserligen också har en enorm lobby-organisation kring sig) har protesterats för, diskuterats och varit föremål för konst och litteratur, så har våtmarkerna fått en något mer perifer ställning, trots att de är en så utmärkande del av det svenska landskapet. Det finns något tilldragande, och på samma gång avskräckande, med dessa blöta små mellanting som hela tiden undandrar sig det fasta och beständiga, och som så länge fick förbli ett slags anti-resurs, en bit land som var omöjlig att kuva.
Idén om våtmarken som en typ av natur som i sig utgör ett motstånd är bärande i Ameneh Solatis essä Motståndets våtmarker om de mesopotamiska träsken. Där expanderas också den motståndskraftiga miljön till att också omfatta dess invånare, ahwarifolket, som under tusentals år varit utsatta för statlig repression, våld, tvångsförflyttningar och enorma dräneringsprojekt men som trots det återvänder till, och återväter, sina marker.
I numret tecknar också konstnärerna Vera Frisén, Julia Selin och Christine Ödlund i sina målningar olika dimensioner, stämningar och ljus i våtmarkerna. Den senare bidrar även med ljudverket Fyra dimensioner av ett träsk, där fältinspelningar och hydrofonupptagningar kombineras med bland annat autoharpa, röst och synthesizer för att fånga träskets undflyende, gränsöverskridande karaktär.
I numrets inledande dikt av Johan Jönson följer vi ett diktjag som under en hjortronutflykt rör sig över myrens ostadiga, gungande underlag i en ”långsam och okänd dimension”. Även i Lisa Gideonsson och Gustaf Londrés text om sitt verk Myrcykel, är just hur den mänskliga kroppen rör sig över våtmarken i centrum. Under fyra årstider gör de en vandring över en mosse i Vålådalen, och reflekterar över hur rörelserna tyngs av markens växlande förutsättningar. Ulla Mogrens ekologiska, offentliga konstverk Ekobank Gärdsmossen utforskar mossen som en ekonomiskt värdeskapande miljö och i en form av en myrspegel står mohawk-kanadensiskan E. Pauline Johnsons och poeten Jonas Grens dikter och speglar sig i varandra. Dikterna är lika, men Jonas Grens dikt är inte en direkt översättning, snarare är den som den något oformliga spegling av en själv som man kan skymta om man ser ned i myrens grumliga vatten.
I numrets längsta essä, som redan hunnit bli något av en klassiker inom den akademiska feminismen men som här i NON får sin första svenska översättning av Linus Kollberg, Hydrofeminism eller om att bli en kropp av vatten utforskar Astrida Neimanis hur allt levande är intimt sammanlänkat av vatten i ett flytande kretslopp, en ”akvatisk allmänning”, av ömsesidigt beroende. I essän utgör våtmarken ett av olika övergångsområden där ”två system möts, kolliderar, omsluter och förändrar varandra”. Neimanis förespråkar att vi i högre utsträckning behöver göra oss hemmastadda i mellanrummen, vilken våtmarken kan sägas stå som symbol för, mellan natur och kultur, biologi och filosofi, mellan ”det mänskliga och allt vi kastar oss över, allt vi desperat vill skydda oss ifrån”.
Sammantaget tecknar detta nummer i sin helhet olika sätt att förstå och närma sig våtmarkerna. Återkommande är en bild av myren som en motspänstig, ful och otillgänglig sörja, genomsläpplig och undanglidande, sårbar och motståndskraftig på samma gång, en natur vi varken helt kan förstå eller kontrollera. Vars martallar aldrig växer sig avverkningshöga nog, vars blöta djup bevarar både vår historia och vår framtida möjliga undergång, och vars enda ekonomiskt-rationellt mätbara värde ligger i att upphöra att vara detta blöta mellanting.
Precis som för Sara Lidmans dikgrävande torpare är myren på många vis vår fiende. Och det är som det ska vara.
Källor och vidare läsning:
Leif Runefelt, Svensk mosskultur som överhetsprojekt före 1886 i Svensk mosskultur: Odling, torvanvändning och landskapets förändring 1750-2000 (red. Leif Runefelt), Kungliga skogs- och lantbruksakademien, 2008.
Naturvårdsverket, Våtmarker i Sverige, www.naturvardsverket.se
Bo Landin, Att älska våtmarker, Sveriges Natur, 11 april 2023, www.sverigesnatur.org
Karl-Olof Andersson, När sjöar och mossar blev odlingsmark, Släkthistoria, 1/2020.
Cecilia Bergh, Utdikade våtmarker står för 20 procent av Sveriges klimatutsläpp, Sveriges Natur 3 februari 2020, www.sverigesnatur.org
Annelie Drakman, När kroppen slöt sig och blev fast. Varför åderlåtning, miasmateori och klimatmedicin övergavs vid 1800-talets mitt, Uppsala universitet, 2018.
Redaktionen, december 2024.